Historien bakom Lucia

Lucia är en älskad tradition där vi i Norden firar ljusets återkomst när natten är som mörkast. Officiellt handlar det om ett sicilianskt helgons martyrdöd, Sankta Lucia, men rötterna går betydligt längre tillbaka i tiden. Lucia är en vitklädd ung kvinna med ljus i håret, ofta med långt ljust hår. Hon liknar en brud och kallas även i folkmun för “lussebrud”. Ljuskronan påminner om en gloria, och den vita klädedräkten för tankarna till en ängel. Hon är arketypen för den himmelska jungfrun, gudinnan.

Det datum då vi firar Lucia, 13 december, associeras också med gudinnan. I en gynocentrisk (kvinnocentrerad) kalender har året 13 månader – lika många som antalet måncykler och menscykler. Det gör att veckodagarna med sina planetära namn följer en regelbunden cykel, och den trettonde i varje månad infaller alltid på en fredag – Frejas dag. På svenska kallas Lucia också för ljusets drottning, och det Italienska ordet ”Lucia” betyder just ljus. Innan den patriarkaliska kalendern infördes inföll midvinter vid den 13 december – ljuset återföddes på gudinnans heliga dag.

Associationen med katter för oss också närmare gudinnan. I den fornnordiska mytologin dras Frejas vagn av två katter, och i de antika religionerna kring Medelhavet drogs gudinnan Ishtars vagn av två lejon. Än idag bakar vi i Sverige ”lussekatter”, som färgas lysande gula av saffran. Spiralformen är också en uråldrig symbol för den cykliska tidsuppfattningen. Det finns tidlös visdom att hämta i de högtider vi än idag firar, eftersom de återspeglar vår kosmiska rörelse genom solsystemet och ger oss verktyg för att arbeta med årshjulets djupa psykospirituella transformation. Festivaler och traditioner ger näring till själen, och hjälper oss genomgå årstidernas förändringar med hopp och framtidstro.
Det finns guld att hämta i denna mörka midvinternatt.

Av @sacredbirthkeepersweden Kristina Turner
Bild: Wikimedia