Vintersolståndet

Vintersolståndet - Midvinterblot
Den längsta natten är här. Sen vänder Sunna, vår älskade SolGudinna, dotter till Natt, sin vagn och börjar sakta köra tillbaka till oss. Innan vi kristnades firade vi Midvinterblot. På vintersolståndet blotade (offrade) vi för att ljuset skulle återvända och för att det nya skördeåret skulle bli gott. Att ge sina offer och visa sin tacksamhet till Gudinnor och Gudar var av yttersta vikt. En dålig skörd kunde innebära svält och kanske död nästa vinter. För att försäkra sig om en god skörd utfördes olika fertilitetsriter, som senare nedtecknades.

I vår folktro finns många myter om denna magiska natt och även råd för hur en skulle förhålla sig. Det ansågs vara en farlig natt då alla knytt och väsen var ute och djuren kunde dessutom tala. En fick inte gå och lägga sig utan skulle vaka hela denna långa natt. Det är förmodligen härifrån ordet Lussevaka kommer. Det är nämligen så att innan vi bytte från den Julianska till den Gregorianska kalendern på 1700-talet så inföll Vintersolståndet den 13de December. Lusse brud hänger ihop med riter tillägnade ljuset och fertiliteten. Hon bär ju på ljuset. Skärpet som var rött eller gjort av halm symboliserar den blödande, fertila kvinnan, hon som föder liv, en ny skörd. Kan det rent av vara så att Lusse var en kvinna som förkroppsligar Gudinnan Freja, den Gudinna som står för livet och fertiliteten? Hon som på flera sätt är kopplad till Solen, det gyllene ljuset. I gamla skrönor sägs det även att Lusse kunde utföra magi och det är också förknippat med Freja. De solgula Lussebullarna kallas ju också Lussekatter och Frejas vagn dras av just katter.
Så vaka och vila i den längsta natten, känn magin. Hälsa sen Sol välkommen tillbaka.
Önskar er alla ett fantastiskt nytt Solår.
/Zindra @stjarndis
Bild: Elaine Morgan @ellunaart